I'll go ahead and say them anyway...

 

 

Året lider mot sitt slut.

Äntligen.

 

Alltså, det är löjligt egentligen, hur man hakar upp sig på ett datum.

Att min värld,

som genom ett trollslag,

skulle bli bättre i och med att tidmätaren slår över från 2013 till 2014.

 

Men jag måste få hoppas det.

Bara för den här gången.

För jag har, utan minsta tvekan, haft mitt livs absolut värsta år.

 

Jag har känt mig fångad för första gången.

Fångad i mitt egna liv

Och så fort jag tog mig ur fångenskapen började det riktiga helvetet.

 

Jag lät mig manipuleras till vansinne i ett halvårs tid.

Jag lät mitt hjärta slitas itu fler gånger än jag har fingrar på min hand.

Tills jag slutligen bad honom försvinna.

Fastän jag grät tills jag inte såg och mitt hjärta nästan slutade slå.

Trots detta bad jag honom gå och inte se sig om.

 

Och även fast det nu gått över en månad blir jag så jävla arg på mig själv.

Flera gånger har jag fått säga till mig själv, högt.

 

Men jag vet inte.

Jag tror jag har rätt att vara sårad.

Och i sinom tid kommer jag nog bli förbannad också.

 

Jag har sökt mig till riktig hjälp nu.

Och med hjälp av denna hoppas jag på följande:

 

 

Och jag ska bli glad.

Det känns så avlägset nu.

Men det finns där.

Jag vet det.

 

 

Hur fan kunde du.

Så det är alltså så att jag har en människa i min närhet som leker denna kända lek med mina känslor.

 

OCH med dina. Jag vet att du läser detta.

 

Ole dole doff, säger han, kinke lane koff.

Beroende på hur han mår för stunden.

 

Vad vill vi ha idag?

Trygghet?

Passion?

Kärlek?

Förälskelse?

 

Ole dole doff, kinke lane koff...

 

Och här sitter vi.

Vi väntar.

Hoppas att sista "doff"et hamnar på mig.

Hoppas att jag är den lyckliga vinnaren.

 

Mm, jag hoppas bara det finns en sån.

En lycklig vinnare.

 

Ole dole doff,

kinke lane koff,

koffe lane binke bane,

ole dole doff.

 

 

Såg en tweet som handlade om att det är mindre än 60 dagar kvar på det här året, och hur en inte har åstadkommit mer än besvikelse för sig själv och för andra. Och jag kände mig så fruktansvärt träffad.

 

Jag började det här året som en äkta maka. Ja, alltså inte på riktigt. Jag har ju aldrig varit gift. Men så som mitt liv såg ut då, så kan man inte kalla det för något annat än ett misslyckat äktenskap. Jag fick panik och avslutade det på det fulaste och mest smutsiga sättet man kan tänka sig.

 

Jag svek honom på ett sätt han absolut inte förtjänade.

Men tröstar mig med att det i slutändan ändå var det bästa för alla inblandade.

Ibland måste man rycka bort det som ett plåster. Snabbt och smärtsamt.

 

Sedan bodde jag hela sommaren i min mamma och pappas lägenhet.

Kände mig som det största misslyckandet den här jorden någonsin skapat.

Jag var till största delen helt ensam.

Med mig själv och mina vidriga tankar.

 

Jag fick min allra första riktiga panikångestattack.

När jag slutligen satt, ensam på golvet i mina föräldrars lägenhet, och grät, till synes utan anledning.

Det var då jag fick nog.

Jag insåg att jag måste göra någonting.

 

Och vad har jag gjort?

Jag har sökt hjälp. På riktigt den här gången.

Men där stannade det.

Vid sökandet.

Jag la vägen till mitt nya liv i någon annans händer.

Litade på att det skulle räcka.

 

Nästan två månader senare sitter jag nu här och har inte rört mig en millimeter.

Mer än till en ny, egen, lägenhet.

 

Och jag har aldrig känt mig så ensam.

 

Just nu bara väntar jag på att det här året ska vara över.

För 2013 var inte mitt år.

Det var nog någon annans.

 

Men jag hoppas så innerligt att 2014 ska vara för mig.

 

För ett till sånt här år kommer jag inte klara av.

 

 

 

 

 

Vad är man när man är ingenting?

Vad kan jag egentligen förmedla då jag är tom?

Jag är varken glad eller ledsen eller arg.

Jag är ingenting.

 

Ikväll grät jag.

En vän sträckte ut en hand och jag lät det skölja över mig.

Jag har inte gråtit sedan dagen efter att allt blev svart.

 

Det är så obegripligt att det är knappt två veckor sedan.

För två veckor sedan fanns det inga tvivel.

 

Och ikväll är tvivel det enda jag har.

 

Det var du som sa det.

 

Men om jag är starkast i världen...

då är den här världen en ynklig plats att leva i.

 

För jag är inte stark.

Jag är förkrossad.

 

Men det spelar nog ingen roll.

För jag är ingenting.

Om du visste vad det var.

Varför sa du inget?

 

I så många dagar har jag velat skriva nu.

Alla mina ord.

Alla mina tankar.

De har hopat sig i huvet på mig tills de bildat en enda stor, geggig och vidrig sörja.

Men plötsligt är de borta...

 

Jag vet inte vad som hände.

Jag vet inte om jag ens vill veta.

 

Allt jag vet är att jag har så jävla ont.

Jag har ont någonstans, en plats i mitt inre som jag inte kan sätta fingret på.

Jag vill lindra smärtan men det går inte för jag vet inte var den har sitt bo.

 

För den är överallt.

 

Vart jag än vänder mig ser jag dig.

Ditt namn.

Din profil.

Dina händer.

Din ryggtavla.

 

Fast det är aldrig du.

Det kanske aldrig var du.

Du kanske aldrig ens var här.

 

Just nu känns du som den där drömmen.

Den man drömmer, vaknar ifrån, försöker somna om till men förblir vaken.

 

Jag är vaken med smärtan och jag vill bara somna.

Jag vill sova i hundra år och vakna till en bättre värld.

 

För den här världen är inte för mig.

 

Jag ser ännu ett mönster ta form i min trasiga själ.

Ett självskadebeteende som jag levt med under alla dessa år.

Psykiskt självskadebeteende kan vara nog så jävla illa.

 

Jag fick en teori berättad för mig, som fick mig att tänka till.

 

Det är nog sant.

För nu sitter jag här igen.

Sårad, men inte överraskad.

Och även om det gör ont i hela mig,

så vet jag att det gjort så mycket ondare om jag inte förväntat mig det.

 

Men det är nånting med mig.

Jag intalar mig alltid att jag inte hade en aning.

Brukar referera till Melissa Horn.

"Du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig" brukar jag skriva.

 

Inser nu att det är jag som borde förstå.

Jag borde förstå att de alltid gör såhär mot mig.

För att jag låter dem göra det.

Det är mig detta sitter hos.

Jag måste sluta låtsas bli förvånad.

 

Och jag måste vänta på den som väljer att kämpa för mig.

För jag är fan värd att kämpa för.

 

Det är inte allt för ofta som jag stannar till och tänker på vad jag verkligen har.

Men de senaste dagarna har det faktiskt slagit mig allt mer.

Jag har de allra vackraste människorna i mitt liv.

 

Det är först nu som många av dem ens fått reda på att jag mått dåligt.

Den enda som vetat allting hela tiden är min lillasyster.

 

Varför?

 

Det är den vanligaste frågan hos dessa underbara människor som jag inte vågat släppa in.

Varför har du inte sagt något?

Varför har du inte ringt?

Varför pratar du inte med oss?

 

Och ja, varför har jag inte gjort det?

 

För att det sitter en spärr i mig.

Jag klarar inte av att visa mig svag.

Det passar inte in i den bilden jag velat skapa av mig själv.

 

Men det är ju störtlöjligt.

För de vet vem jag är.

Och de älskar mig, just tack vare den jag är.

 

Och vet ni en sak?

Det känns så jävla skönt.

 

Snart kommer jag tillåta mig själv att må bra.

Och nu har jag tagit hjälp på riktigt.

Ikväll har jag svårt att förstå mig på mig själv. Igen, kanske.

För några veckor sedan skrev jag ett helt fantastiskt peppande inlägg. Jag skrev om hur jag skulle ta över mitt liv, hur jag skulle hitta min egen plats i denna värld. Jag skulle ta över huvudrollen och stå på mina egna ben.

 

Men hur kommer det sig då att jag knappt hann med mer än att publicera det inlägget innan jag satt där igen, och hade placerat mig själv längst ner på prioriteringslistan? Hur kommer det sig att jag, så fort tillfälle gavs, gav bort förstaplatsen till någon annan utan att ens blinka?

 

Jag har alltid sett på mig själv som en stark människa, men vad fan är det här?

 

Jag MÅSTE ju börja fokusera på mig själv om jag någonsin ska ta mig ur detta jävla svarta hål. Jag vet det. Jag kan verkligen inte hålla på såhär längre för det är fullständigt ohållbart.

 

Denna insikt kom till mig ikväll. Nu får vi bara helt enkelt vänta och se om jag lyckas hålla mitt löfte till mig själv den här gången, eller om det blir samma sak igen.

 

Jag börjar i alla fall på torsdag. Första steget.

Det kommer vara svårt men det kommer bli bra.

Och jag har fler i ryggen denna gång.

 

 

 

 

 

Och åter igen sitter jag här. Använder min blogg som en klagomur.

Jag kanske är glad över att jag faktiskt kan det. När tankarna blir för tunga att bära.

 

Jag har blivit till en människa jag inte vill vara.

Bär på så mycket mörker att jag ibland blir rädd.

Jag är ju den mest mörkrädda människa jag känner, trots allt.

 

När mina tankar tar över så besitter de hela min kropp.

Och allt tvivel jag bär på svämmar över hela min själ.

 

Jag önskar att det inte var såhär. Önskar att jag hela tiden kunde vara den där lättsamma människan som jag är... Ja, som jag är ibland. Den som jag var för flera år sedan. Hon tittar tillbaka ibland och jag känner bara hur hela mitt väsen viskar, men hej, där är du ju.

 

Inuti mig bor en sjuttonårig, alldeles för trasig liten flicka. Och oftast kan jag ignorera henne. Oftast kan jag framstå som en självsäker, utåtriktad, snart, 23-åring.

 

Men det är inte riktigt jag. Inte än.

 

Du kan hjälpa mig att plocka fram henne.

Men du kan bara hjälpa mig om du själv vill.

 

 

 

 

Paranoid.

 

Jag har verkligen försökt blunda för det ordet. Försökt stöta bort det från mig själv och min person med all kraft jag lyckats frambringa. Jag är inte en paranoid människa. Vägrar placera mig i det facket.

 

Men för en tid sedan började jag tänka efter. Insåg att det är så mycket i mitt liv som börjar likna tävlingar i mitt huvud. Twitter, instagram och - på den tiden jag bloggade för jämnan - även bloggen. Överallt ansåg jag att det fanns människor som försökte bräcka mig, knäcka mig eller bara helt enkelt sätta sig på mig.

 

Jag är lättkränkt. Så förbannat jävla lättkränkt. Jag tar allt personligt och ibland är det som om hela universum skulle kretsa bara kring mig. Att allt folk säger och gör har en direkt anknytning till mig.

 

Jag hör ju själv. Detta är ren och skär vansinneshysteri.

 

Vem fan bryr sig om mig? Jag är en sån fruktansvärt liten del av denna värld. Och varför skulle någon bry sig om att försöka knäcka mig? Det finns ju inte någon som skulle vinna på det.

 

Så jag frågar min lillasyster.

Och när den absolut klokaste människan jag vet säger det, då vet jag att det är sant.

 

Så jag är nog paranoid. Och jag måste nog göra något åt detta.

 

För vem fan orkar tävla hela livet?

Och vem tävlar jag emot?

Börjar tro att jag bara tävlar mot mig själv.

 

Ändå vet jag att jag redan vunnit. Jag går ut som vinnare.

Så jag behöver inte tävla mer.

 

 

 

The broken clock is a comfort, it helps me sleep tonight.

Maybe it can stop tomorrow from stealing all my time.

And I am here still waiting, though I still have my doubts.

I am damaged at best, like you've already figured out.

 

I'm falling apart, I'm barely breathing, with a broken heart that's still beating.

In the pain there is healing. In your name I find meaning.

 

The broken locks were a warning you got inside my head.

I tried my best to be guarded. I'm an open book instead.

 

And I still see your reflection inside of my eyes, that are looking for purpose.

 

They're still looking for life.

 

 

Det finns inte en klar tanke i mitt huvud just nu. Jag hinner inte slutföra en tanke innan en ny mardrömslik tar sats och kastar sig över mig. Jag vet inte vad som ska hända och jag vet inte hur jag ska göra med någonting. Att känna sig oönskad och misslyckad brukar höra till min vardag men just nu har det tagit sig till en helt ny nivå och den nivån klarar jag inte av. Det är för mycket.

 

De senaste veckorna har varit en ständig bergochdalbana mellan härligt lycklig eufori och vidrigt, obehagligt mörker. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte tänker stanna i mörkret. Det vägrar jag.

 

Jag har levt med denna ångest väldigt länge nu men aldrig förstått att det på riktigt handlat om ångest. Det har jag kommit underfund med det senaste halvåret. Jag lever med ångest och jag måste göra någonting åt det. Innan jag kan ta itu med något annat. Jag måste ta mig ur detta helvete.

 

Och jag måste ta hjälp. Så är det.

 

I sju års tid har jag försökt att självläka. Jag har försökt att själv ta mig ur problemet men jag inser att det inte går. Så nu säger jag det här. Nu finns det svart på vitt. Jag måste hämta hjälp.

 

Jag är bättre än såhär. Och jag förtjänar att leva ett liv där jag kan handskas med min ångest.

 

Jag förtjänar att vara lycklig.

 

Den vackraste människan i mitt liv.

Den starkaste flickan i världen.

Hon som jag lovat att jag aldrig ska växa upp.

Hon som lovat mig att vi aldrig ska växa upp tillsammans.

 

I morgon åker hon. Och jag stannar.

Mitt hjärta går sönder för jag vet inte hur man gör.

 

Jag vet inte hur jag gör när hon inte finns bara några mil bort.

Hur gör jag nu om jag behöver henne?

 

Jaja. Det här går bra. Hennes liv börjar nu och jag är glad för det.

 

Och vi kramades inte för vi gör inte sånt.

Men hon älskar mig och jag älskar henne.

 

Och det är allt som betyder något.