Det finns inte en klar tanke i mitt huvud just nu. Jag hinner inte slutföra en tanke innan en ny mardrömslik tar sats och kastar sig över mig. Jag vet inte vad som ska hända och jag vet inte hur jag ska göra med någonting. Att känna sig oönskad och misslyckad brukar höra till min vardag men just nu har det tagit sig till en helt ny nivå och den nivån klarar jag inte av. Det är för mycket.

 

De senaste veckorna har varit en ständig bergochdalbana mellan härligt lycklig eufori och vidrigt, obehagligt mörker. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte tänker stanna i mörkret. Det vägrar jag.

 

Jag har levt med denna ångest väldigt länge nu men aldrig förstått att det på riktigt handlat om ångest. Det har jag kommit underfund med det senaste halvåret. Jag lever med ångest och jag måste göra någonting åt det. Innan jag kan ta itu med något annat. Jag måste ta mig ur detta helvete.

 

Och jag måste ta hjälp. Så är det.

 

I sju års tid har jag försökt att självläka. Jag har försökt att själv ta mig ur problemet men jag inser att det inte går. Så nu säger jag det här. Nu finns det svart på vitt. Jag måste hämta hjälp.

 

Jag är bättre än såhär. Och jag förtjänar att leva ett liv där jag kan handskas med min ångest.

 

Jag förtjänar att vara lycklig.