Vad är man när man är ingenting?

Vad kan jag egentligen förmedla då jag är tom?

Jag är varken glad eller ledsen eller arg.

Jag är ingenting.

 

Ikväll grät jag.

En vän sträckte ut en hand och jag lät det skölja över mig.

Jag har inte gråtit sedan dagen efter att allt blev svart.

 

Det är så obegripligt att det är knappt två veckor sedan.

För två veckor sedan fanns det inga tvivel.

 

Och ikväll är tvivel det enda jag har.

 

Det var du som sa det.

 

Men om jag är starkast i världen...

då är den här världen en ynklig plats att leva i.

 

För jag är inte stark.

Jag är förkrossad.

 

Men det spelar nog ingen roll.

För jag är ingenting.

Om du visste vad det var.

Varför sa du inget?

 

I så många dagar har jag velat skriva nu.

Alla mina ord.

Alla mina tankar.

De har hopat sig i huvet på mig tills de bildat en enda stor, geggig och vidrig sörja.

Men plötsligt är de borta...

 

Jag vet inte vad som hände.

Jag vet inte om jag ens vill veta.

 

Allt jag vet är att jag har så jävla ont.

Jag har ont någonstans, en plats i mitt inre som jag inte kan sätta fingret på.

Jag vill lindra smärtan men det går inte för jag vet inte var den har sitt bo.

 

För den är överallt.

 

Vart jag än vänder mig ser jag dig.

Ditt namn.

Din profil.

Dina händer.

Din ryggtavla.

 

Fast det är aldrig du.

Det kanske aldrig var du.

Du kanske aldrig ens var här.

 

Just nu känns du som den där drömmen.

Den man drömmer, vaknar ifrån, försöker somna om till men förblir vaken.

 

Jag är vaken med smärtan och jag vill bara somna.

Jag vill sova i hundra år och vakna till en bättre värld.

 

För den här världen är inte för mig.

 

Jag ser ännu ett mönster ta form i min trasiga själ.

Ett självskadebeteende som jag levt med under alla dessa år.

Psykiskt självskadebeteende kan vara nog så jävla illa.

 

Jag fick en teori berättad för mig, som fick mig att tänka till.

 

Det är nog sant.

För nu sitter jag här igen.

Sårad, men inte överraskad.

Och även om det gör ont i hela mig,

så vet jag att det gjort så mycket ondare om jag inte förväntat mig det.

 

Men det är nånting med mig.

Jag intalar mig alltid att jag inte hade en aning.

Brukar referera till Melissa Horn.

"Du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig" brukar jag skriva.

 

Inser nu att det är jag som borde förstå.

Jag borde förstå att de alltid gör såhär mot mig.

För att jag låter dem göra det.

Det är mig detta sitter hos.

Jag måste sluta låtsas bli förvånad.

 

Och jag måste vänta på den som väljer att kämpa för mig.

För jag är fan värd att kämpa för.