The broken clock is a comfort, it helps me sleep tonight.

Maybe it can stop tomorrow from stealing all my time.

And I am here still waiting, though I still have my doubts.

I am damaged at best, like you've already figured out.

 

I'm falling apart, I'm barely breathing, with a broken heart that's still beating.

In the pain there is healing. In your name I find meaning.

 

The broken locks were a warning you got inside my head.

I tried my best to be guarded. I'm an open book instead.

 

And I still see your reflection inside of my eyes, that are looking for purpose.

 

They're still looking for life.

 

 

Det finns inte en klar tanke i mitt huvud just nu. Jag hinner inte slutföra en tanke innan en ny mardrömslik tar sats och kastar sig över mig. Jag vet inte vad som ska hända och jag vet inte hur jag ska göra med någonting. Att känna sig oönskad och misslyckad brukar höra till min vardag men just nu har det tagit sig till en helt ny nivå och den nivån klarar jag inte av. Det är för mycket.

 

De senaste veckorna har varit en ständig bergochdalbana mellan härligt lycklig eufori och vidrigt, obehagligt mörker. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte tänker stanna i mörkret. Det vägrar jag.

 

Jag har levt med denna ångest väldigt länge nu men aldrig förstått att det på riktigt handlat om ångest. Det har jag kommit underfund med det senaste halvåret. Jag lever med ångest och jag måste göra någonting åt det. Innan jag kan ta itu med något annat. Jag måste ta mig ur detta helvete.

 

Och jag måste ta hjälp. Så är det.

 

I sju års tid har jag försökt att självläka. Jag har försökt att själv ta mig ur problemet men jag inser att det inte går. Så nu säger jag det här. Nu finns det svart på vitt. Jag måste hämta hjälp.

 

Jag är bättre än såhär. Och jag förtjänar att leva ett liv där jag kan handskas med min ångest.

 

Jag förtjänar att vara lycklig.

 

Den vackraste människan i mitt liv.

Den starkaste flickan i världen.

Hon som jag lovat att jag aldrig ska växa upp.

Hon som lovat mig att vi aldrig ska växa upp tillsammans.

 

I morgon åker hon. Och jag stannar.

Mitt hjärta går sönder för jag vet inte hur man gör.

 

Jag vet inte hur jag gör när hon inte finns bara några mil bort.

Hur gör jag nu om jag behöver henne?

 

Jaja. Det här går bra. Hennes liv börjar nu och jag är glad för det.

 

Och vi kramades inte för vi gör inte sånt.

Men hon älskar mig och jag älskar henne.

 

Och det är allt som betyder något.

 

 

 

 

 

Åh, jag vill skriva!

 

Tre inlägg har jag skrivit nu. Tre olika kvällar har jag suttit här och satt ord på tankar som rör sig i mitt huvud, och sedan har jag bara raderat. För ingenting kommer ut på det sätt jag vill.

 

Och aldrig kan jag skriva om det jag verkligen vill skriva om.

 

Men en dag kommer jag kunna skriva om det, och den dagen kanske jag börjar skriva på riktigt. Tills dess får jag förmodligen nöja mig med att sitta här och skriva och radera. Det är nog lika bra.

 

För orden, som jag älskar mest av allt, har för mycket kraft. Och kraft måste man spara på.

 

Men det är visst nån som är tillbaka, och det är svårt att säga mer än så.