Jag ser ännu ett mönster ta form i min trasiga själ.

Ett självskadebeteende som jag levt med under alla dessa år.

Psykiskt självskadebeteende kan vara nog så jävla illa.

 

Jag fick en teori berättad för mig, som fick mig att tänka till.

 

Det är nog sant.

För nu sitter jag här igen.

Sårad, men inte överraskad.

Och även om det gör ont i hela mig,

så vet jag att det gjort så mycket ondare om jag inte förväntat mig det.

 

Men det är nånting med mig.

Jag intalar mig alltid att jag inte hade en aning.

Brukar referera till Melissa Horn.

"Du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig" brukar jag skriva.

 

Inser nu att det är jag som borde förstå.

Jag borde förstå att de alltid gör såhär mot mig.

För att jag låter dem göra det.

Det är mig detta sitter hos.

Jag måste sluta låtsas bli förvånad.

 

Och jag måste vänta på den som väljer att kämpa för mig.

För jag är fan värd att kämpa för.