I'll go ahead and say them anyway...

 

 

Året lider mot sitt slut.

Äntligen.

 

Alltså, det är löjligt egentligen, hur man hakar upp sig på ett datum.

Att min värld,

som genom ett trollslag,

skulle bli bättre i och med att tidmätaren slår över från 2013 till 2014.

 

Men jag måste få hoppas det.

Bara för den här gången.

För jag har, utan minsta tvekan, haft mitt livs absolut värsta år.

 

Jag har känt mig fångad för första gången.

Fångad i mitt egna liv

Och så fort jag tog mig ur fångenskapen började det riktiga helvetet.

 

Jag lät mig manipuleras till vansinne i ett halvårs tid.

Jag lät mitt hjärta slitas itu fler gånger än jag har fingrar på min hand.

Tills jag slutligen bad honom försvinna.

Fastän jag grät tills jag inte såg och mitt hjärta nästan slutade slå.

Trots detta bad jag honom gå och inte se sig om.

 

Och även fast det nu gått över en månad blir jag så jävla arg på mig själv.

Flera gånger har jag fått säga till mig själv, högt.

 

Men jag vet inte.

Jag tror jag har rätt att vara sårad.

Och i sinom tid kommer jag nog bli förbannad också.

 

Jag har sökt mig till riktig hjälp nu.

Och med hjälp av denna hoppas jag på följande:

 

 

Och jag ska bli glad.

Det känns så avlägset nu.

Men det finns där.

Jag vet det.

 

 

Hur fan kunde du.