Känslan. Känslan när den man trodde älskade en vänder en ryggen och faktiskt sviker en på ett helt obegripligt sätt. Smärtan som detta orsakar, den önskar jag verkligen inte någon. Det kan få en att bli så otroligt sjuklig i tankegångarna och sättet att agera. Frustration.

Och så igår hände det. Det som jag tror att jag faktiskt gått runt och väntat på. Jag agerade ut min frustration i fysisk kontakt, och det kändes så jävla bra. Jag är medveten om att jag kunde tolkas som ett psykfall, och jag tar den smällen. För fan vad den här människan förtjänar så sjukt mycket värre behandling än några bankningar på ryggen ifrån mig. Så sjukt mycket värre.

Jag tycker synd om den människa som ska måsta bli lurad av honom efter mig. Den som ska måsta gå igenom samma sak. Jag var övertygad om att jag hittat rätt, och nu är jag bara så fruktansvärt glad att jag insåg så pass tidigt vem han var. En person, en livs levande person, som gör allt han kan bara för att trycka ner. Bara för att såra. Trampa på de ömmaste tårna bara för att skapa smärta. Smärta, smärta, smärta. Och jag hade aldrig trott det om honom. Jag blev lurad. Så in i märgen jävla lurad.

Det enda jag kan sitta och tänka på just nu dock är, hur länge ska det egentligen göra ont? Och hur länge kommer jag få bygga, för att bygga upp mig själv? För jag vet inte om jag har krafterna till att göra det.

Jag är rädd nu. Rädd för vad en människa faktiskt kan göra mot mig och jag vill aldrig vara med om detta igen.

Åh, ibland tänker jag att jag hade tur när de delade ut föräldrar. För när de vet att jag är i kris så har de inga som helst problem med att låna ut sin bil till mig så att jag kan ta mig till världens alla delar, typ. I dag ska jag ÅTER igen till Sundsvall, ett evigt åkande fram och tillbaka, och det går inte en enda bussjävel. Ursäkta mig men jag blir fan arg. Säger som Magda, de vill att vi ska börja åka mer kollektivt för miljöns skull osv. Men det går INGEN rimlig buss från Kramfors till Sundsvall? Utan då ska jag antingen åka till Ullånger och byta buss där, eller sitta i Härnösand i 1½ timmar för att vänta på en anslutningsbuss. Bussresor som skulle kunna ta 1:45 tar nu i stället tre timmar! Det är faktiskt för mig helt sjukt. Så då tar jag bilen i stället. Går fortare och är bekvämare. Punkt.

Sedan kom jag på det att det kunde vara roligt att lägga ut en före- och efterbild på tatueringen. Så att man verkligen får se hur sorglig den var innan, haha.


Hyfsad förbättring,va? Titta bara på hjärtat, som faktiskt är rött i stället för gammelrosa!

Jaja, jag ska väl ta och hoppa in i duschen jag, och göra mig redo för avfärd. Frågan är bara vad jag ska ha för kläder i dag? Nu när jag varit i Sundsvall och shoppat för 4000 kronor blir problemet snarare att jag har för mycket fint att välja på ;) I-landsprobleem!

Ha en bra dag :) Kram

Ja herreje, jag har i alla fall konstaterat att detta var sista gången som jag och Amanda beger oss iväg till något ställe varifrån vi inte kan ta oss hem till fots. Värre olyckskorpar får man väl leta efter!

Vi hade ställt bilen i ett parkeringshus i Övik innan jag skulle gå till tatueraren. Men det dröjde mycket längre där än vad vi hade väntat oss, och när vi skulle gå till bilen så var portarna stängda! Då ser jag på skylten att det står att parkeringshuset har öppet till 20:00, och klockan var 20:20 typ när vi kom dit. SÅ SANSLÖST LESS JAG BLEV!

Det löste sig så klart. Efter många om och men. Men ändå! Varför kan det aldrig gå helt smärtfritt för oss? ;)

I alla fall så blev det inte den tatueringen jag hade tänkt i dag utan det blev till att bygga på min storebror-tatuering. Sparar den andra till ett senare tillfälle i stället. Jag kände, efter att ha pratat med tatueraren, att det nog ändå var bäst att fortsätta på den jag redan hade som behövde fixas. Och de höll sannerligen med mig om att den var riktigt dåligt gjord. Ärrbildningar, "utflutet" bläck på sina ställen och hela jävla köret. Fan vad arg jag blev. Jag är ändå glad att det gick att fixa så pass bra som det gick. Tråkigt bara att jag inte åkte till Zid's på en gång. Med tanke på pengarna, tiden och smärtan jag hade kunnat bespara mig. Ja, ibland tar man dåliga beslut! Men nu har jag lagt ner 1300 på den här tatueringen sammanlagt så Daniel kommer inte få någon julklapp i år!

Nu är jag för trött för att orka skriva mer men jag ska lägga in en bild på tatueringen i alla fall.

Ja, någon bloggpaus blev det ju inte men lite glesare med inlägg har det allt blivit. Detta beror på att jag har försökt sysselsätta mig med så mycket som möjligt nu i helgen för att låta hjärnan vila lite. Och hjärtat. Även om jag på nätterna ändå får så mycket salt i såren att jag aldrig vill vakna igen... Typ.

Men helgen har jag i alla fall spenderat ute i stugan med min fina familj, god mat, vin, whiskycola (haha, börjar låta som att jag är stolt över just whiskycolan, ett evigt upprepande av mig överallt, men det är faktiskt en viktig ingrediens för mig och Emlan) och Emelies påhittiga lekar! I lördags fick vi bland annat gissa ögon, se om vi var smartare än en femteklassare och se vem som kände Emelie bäst. Daniel vann! Fast det var på håret alltså.

I dag ska jag heller inte sitta hemma utan jag ska åka till Daniel och Emelie i Sundsvall för att gå och shoppa med Emlan. Var länge sedan jag hade coachen med mig så det ska bli riktigt roligt! Lär väl komma hem med ett helt nytt liv, vilket passar mig :) Sedan i kväll ska vi gå och se "Jag saknar dig" på bio.

Ja, och så i morgon ska jag åka till Övik för att göra min tredje tatuering! Hur spännande som helst. Tanken var att Jojo skulle följa men pga omständigheter så har hon fått lov att avboka. Vilket jag har fullkomlig förståelse för. Men då fick jag tvinga med mig Fällströms i alla fall, för lite skrajsen är jag allt! Ska nog passa på att prata med dem om min storebror-tatuering också. Höra om de tycker samma som jag angående påbyggnaden :)

Nej men det var väl allt. Nu hörs vi nog igen i morgon kanske! När jag förhoppningsvis kan visa upp min tatuering. Eller nej det kommer jag ju inte kunna, kommer vara inplastad den. Men ja, vi får se helt enkelt. Ha en bra måndag i alla fall! Det ska jag ha.

Tänkte bara kika in och säga hej. Och sedan säga godnatt. Det har varit en otroligt lång dag och jag är så fruktansvärt trött. Så även om jag brukar försöka motstå att gå och lägga mig in i det sista numera, så säger faktiskt kroppen och ögonen emot den här gången.

Och så var det med det.

Alltså, sitter här och är skitförbannad just nu. Haha. Är ju rena vansinnet att kurslitteratur ska kosta så otroligt mycket! Eller alltså, de kostar väl som vanliga böcker liksom. Men när jag på adlibris.com lagt 6 böcker (som utgör inte ens hälften av hela listan av kurslitteratur) i kundkorgen så ligger jag uppe i nästan 1500 kr?! Vad haaandlar det här om? Och så kan jag inte köpa begagnade, eftersom de gjort om hela kursen och bla bla bla. Ja, jag förstår inte så mycket, egentligen. Tydligen har det blivit hemskt krångligt att gå i skola.

Men nu måste jag i alla fall ringa till MIUN i morgon (och jag som haaatar att ringa) och försöka ta reda på om det finns NÅGON bok som är samma, som jag kan få köpa av någon. Så att jag kanske kan få det för en liite, lite billigare peng. Jag vet ju liksom att mamma och pappa skulle hjälpa mig om det blev kris, men jag vill ju klara mig själv. Nån gång måste väl jag växa upp, jag med. Gud vad snål jag låter förresten, hörde jag nu. Inte alls likt mig. Men ja! Det kanske också hör till att växa upp, att börja tänka ekonomiskt ;)


Am I sweating, or are these tears on my face?
Should I be hungry?
I can't remember the last time that I ate.

Åh, jag blir alldeles varm i hjärtat av den stora nyheten att kronprinsessan väntar barn. Jag har tyckt så synd om henne ända sedan deras bröllop, eftersom tidningarna fasen inte skrivit om annat än att hon skulle vara på smällen osv. Visat bilder med en obefintlig "bäbisbula" och annat dumt.

Men då har det alltså äntligen blivit till! Och ett litet vårbarn ska de få med :D Riktigt bra planering!

Jag måste ha varit en bödel eller liknande i mitt förra liv. För det här är ju fan inte normalt. Det här är kanske sjunde gången jag blir behandlad som en påse skit och jag vet ärligt talat inte vad jag gjort för att förtjäna det. Visst att jag absolut inte varit guds bästa barn i mitt liv, men det här? JAG TYCKER INTE DET ÄR OKEJ.

---

Igår hade jag i alla fall en supermysig kväll hos Daniel och Mumlan. God mat, gott godis, dålig vampyrfilm osv. Det kan ju faktiskt inte bli mycket bättre! Och så fick jag sova ensam på värsta kingsize-luftmadrassen så jag kände mig som en liten prinsessa också, inte så pjåkigt det heller ;)

Nu idag gick jag med Magda på stan och sedan kom Snorfen och joinade oss. Detta resulterade i en mycket trevlig och mysig dag på stan. Äntligen har jag fått tag i ett par skor som jag har velat ha hur länge som helst. Och så blev det någon kofta och lite sånt där höstkrafs. Nästa vecka blir det till att gå på en riktig "shopping spree" med min personliga klädesexpert Emlan.

Men men, nu börjar Allsång på skansen, så jag ska väl ta och sätta mig och läsa medans jag sneglar på herr Zelmerlöw och hoppas att han ska se mig där igenom TV-rutan!

Adjöken :)

I helgen var jag hos Magda, och det var hur underbart som helst. Att få komma ifrån allt och slippa tänka så himla mycket. Även om jag är lite av en tänkare och kan behöva stunden för mig själv i bland så är det guld värt att få komma bort. I fredags satt vi bara och surrade och åt äcklig mat på någon restaurang, sedan gick vi på hemmakväll och köpte godis för att sedan spendera kvällen i soffan.

På lördagen jobbade Magda till fyra, och jag åkte ner till henne vid två någon gång. Blev ett besök på systääämet och någon klädesbutik, för på kvällen vankades feheest. Eller ja, vi trodde det i alla fall. Vi hade ingen aning. Men det blev det, och roligt hade vi :)

På söndag morgon vaknade vi vid.. Ja vad kan klockan ha varit? Kommer verkligen inte ihåg. Tio-elva kanske. Och då bestämde vi oss för att vi skulle gå och spela minigolf. Sagt och gjort! Tänker däremot inte berätta om hur det gick. Jag var så arg att jag ville åka hem, så mycket kan jag säga.

Efter minigolfen gick vi på en affär och köpte fika och jordgubbar och sedan satte vi oss vid ån och njöt av det underbara vädret. Jag fick någon konstig känsla av att det skulle vara den sista sommardagen. Och vem vet?

I kväll åker jag tillbaka till Sundsvall, den här gången för att hälsa på Danny och Emlan som det känns som att jag inte har träffat på hela sommaren. Skandal. Det blir nog mysigt :)

Nu blir det vänner och något att äta, har fortfarande inte fått i mig någon frukost, fastän jag klev upp för över tre timmar sedan. Så adjöss med er.

Jag vet att ni vill läsa. Jag vet att ni vill veta. Jag vet att ni är så sanslöst jävla nyfikna. Men jag orkar inte skriva, och jag orkar framför allt inte att ni ska få vältra er i att jag mår dåligt. Att man kan bli så populär på grund av en tragisk händelse som denna. Är det inte lite skevt...

Känner jag mig själv rätt så lär jag bli ganska frånvarande här i bloggen den närmsta tiden. Eller ja, känner mig själv? Det där tar jag tillbaka. Jag känner inte mig själv alls, faktist. Så vem vet, i morgon sitter jag väl här och bloggar som om ingenting hänt. Igen.

Jag hatar att jag inte vågar lita på någon...

Hejdå.

Jag väntade mig en hel del fler besökare i dag, utan att jag skulle behöva lägga ut länk till bloggen på facebook. Och jag hade rätt. Även om det inte riktigt är i triumpf jag konstaterar det.

Jag vet varför ni är här och jag vet vad ni vill. Eller ja, självklart inte alla. Men många av mina nya besökare misstänker jag är här för att de är nyfikna. För att de vill få gotta sig i min misär. Sitta och tänka att jag förtjänar det och allt vad ni nu kan hitta på. Och det roliga med det hela? Det är att jag inte ens orkar med att riktigt bry mig. Spydiga, dryga, oförskämda kommentarer eller inte. De kommer inte röra mig ryggen. De kommer rinna av mig likt vatten på en gås.

Och jag är trött på att låtsas vara stark. Jag sitter här, tillbaka på ruta ett, och känner att jag för en gångs skull inte orkar med en fasad i bloggen. Jag är ledsen nu. Helt otroligt ledsen är jag, över att det blev som det blev med mig och killen jag hade kommit att bry mig så mycket om. Jag är helt otroligt ledsen över att jag blev tvungen att lämna vårt hem. Mitt hem. Hans hem... Och just nu, precis i den här sekunden, önskar jag att han skulle be mig komma hem. Till vårt hem. Men någonstans här inne, inne i mitt hjärta, vet jag att det inte kommer hända. Och det sliter mig i bitar. Sakta men säkert, bryts jag ned till något oidentifierbart.

Men jag tror att jag är tvungen att vända på det här. Jag är tvungen att göra det till någonting bra. Vi var helt enkelt inte ämnade för varandra. Jag tänker inte skylla det här på någon. Jag kan inte skylla det på någon. Även om mitt självförtroende fick sig en rejäl törn, av förklarliga skäl, så kan jag inte känna ilska.

Jag är helt enkelt bara ledsen.
Och det tänker jag fortsätta vara så länge jag behöver.

And that's that.

Tänk att en sån simpel sak som att storebror och "storasyster" kom och hälsade på på jobbet i dag kunde göra en sån skillnad :) Dagen började som en riktig skitdag och jag kände mig inte det minsta på topp om man säger så. Men efter att ha fått prata med dem en stund var mitt humör mycket bättre! Hur bra som helst.

Den här sommaren har vi ju träffats så jäkla lite! Allra helst om man jämför med de senaste typ, sju somrarna, haha. I vanliga fall har vi varit i Bjärtrå hela bunten, och bott hemma hos mamma och pappa. Men alla måste vi väl växa upp någon gång i livet, tyvärr..

Äntligen har jag fått duscha av mig dagen som har känts som världens längsta arbetsdag. Ett tag där i mejeriet trodde jag faktiskt att den aldrig skulle ta slut. Att jag skulle vara fångad i en värld av utspilld mjölk och sinande Coop-grädde för resten av mitt liv. Men så blev det ju inte :)

Nu sitter jag och väntar på att en tvätt ska bli klar, sedan blir det chips, dipp, film och hela faderullan i soffan innan jag någon gång i en främmande framtid bestämmer mig för att hoppa ner i bingen.

I morgon är det åter igen jobb, 8:00-16:00, skönt pass ändå :) Sedan kommer Maggisen och hälsar på! Ska bli så kul, har inte träffat henne på hundra år tror jag. Och så ska hon färga håret på mig sedan får vi se om det blir en liten tur till Snorfen för att spana in hennes nya lägga.

Och just det! Jag har bestämt mig för att börja med Mary Kay-produkter igen. I hope it pays off!

Såja, hänga tvätt-time! Adjöken.

Ja, jösses vilken natt. Det där var inte alls kul. Drömde att tre personer var ute efter att mörda mig och allt sånt där. Och som vanligt i mina drömmar kunde jag inte skrika. Det blir bara som ett hest väsande. Och i den här drömmen kommer jag till och med ihåg att jag sa "Lyssna, precis såhär blir det i mina drömmar med!". Scary shit alltså. Kanske inte är så bra att ligga och titta på Criminal minds innan jag ska sova... Och helst inte om man suttit med Cicco på jobbet och diskuterat hur man helst skulle vilja bli mördad. Haha. Idioti.

Klev i alla fall upp som jag sa och åt en tomat? Vad handlar det om? Jag kände att jag var sugen på en tomat liksom, så ställde mig och åt den rakt upp och ner i köket, precis som ett äpple. Fan, nånting står inte helt rätt till i hjärnkontoret just nu tror jag. Och herr Larsson sov som en stock han... SOM vanligt ;)

Hur som helst, jag somnade om efter kanske sådär två timmar och nu är jag vaken igen :) Har hunnit med en promenad, lite "övningar" (måste fan börja träna på riktigt snart (men måste jag börja träna med Chrille då?) för det här funkar ju inte),  en dusch och nu har jag nyss ätit frukost. Jag börjar jobba 11:00 och jobbar ända till kvällen. Men det ska säkert gå bra, har inte jobbat en enda kväll på hela veckan så.

Nu blir det väl lite smink och påklädning och sånt misstänker jag. Så på återseende! :)

Vad fasen gör man när man är så trött att man nästan får krupp, men förföljs av en riktigt otäck mardröm? Oavsett hur många gånger jag vaknar så slinker jag tillbaka in i den, om och om igen. Det är stunder som dessa jag önskar att jag kunde göra som förr: Slå på datorn och se ett eller två avsnitt av älskade Vänner, somnade alltid som en prinsessa då jag gjorde så. Min extraluft :)
 

Nu får jag gå och äta en tomat i stället. Fan.

Haha, ja, man måste ändå älska min kille alltså. Han är inte dum minsann! I dag klev han väl upp strax efter 06:00 som vanligt, och ända från den stunden att han klev upp tills att han slog igen dörren frågade han mig upprepade gånger om jag verkligen inte ska kliva upp nu? (det hör till saken att jag är ledig i dag)

Men, då han har slagit igen dörren lovar jag att det inte tar mer än kanske två minuter, innan jag hör något slags signaturmelodi inifrån vardagsrummet. Och jag inser strax att det är nyhetsmorgons signaturmelodi jag lystrar till. Och inte långt därefter börjar det sändas trav. Så klart. Min favoritsport i hela världen.

Så där låg jag, 06:50 på min lediga dag, och fick höra resultat på diverse lopp i V65.

Tack älskling, verkligen.

Det är tur för dig att du är så duktig att bygga altan.