I went from zero to my own hero

 
 
 
Paranoid.
 
Jag har verkligen försökt blunda för det ordet. Försökt stöta bort det från mig själv och min person med all kraft jag lyckats frambringa. Jag är inte en paranoid människa. Vägrar placera mig i det facket.
 
Men för en tid sedan började jag tänka efter. Insåg att det är så mycket i mitt liv som börjar likna tävlingar i mitt huvud. Twitter, instagram och - på den tiden jag bloggade för jämnan - även bloggen. Överallt ansåg jag att det fanns människor som försökte bräcka mig, knäcka mig eller bara helt enkelt sätta sig på mig.
 
Jag är lättkränkt. Så förbannat jävla lättkränkt. Jag tar allt personligt och ibland är det som om hela universum skulle kretsa bara kring mig. Att allt folk säger och gör har en direkt anknytning till mig.
 
Jag hör ju själv. Detta är ren och skär vansinneshysteri.
 
Vem fan bryr sig om mig? Jag är en sån fruktansvärt liten del av denna värld. Och varför skulle någon bry sig om att försöka knäcka mig? Det finns ju inte någon som skulle vinna på det.
 
Så jag frågar min lillasyster.
"Ja, jag tror att du är paranoid."
Och när den absolut klokaste människan jag vet säger det, då vet jag att det är sant.
 
Så jag är nog paranoid. Och jag måste nog göra något åt detta.
 
För vem fan orkar tävla hela livet?
Och vem tävlar jag emot?
Börjar tro att jag bara tävlar mot mig själv.
 
Ändå vet jag att jag redan vunnit. Jag går ut som vinnare.
Så jag behöver inte tävla mer.
 
Och det känns så jävla skönt.
 
   
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0