Jag grät in det nya året.

 

Jag valde att spendera kvällen ensam.

Jag säger valde fastän det ju i grund och botten var ofrivilligt.

Men när det kom till kritan insåg jag att jag hellre spenderar nyårsafton ensam än utan de som står mig allra närmast. Och i och med detta kändes det helt rätt. Efter ett år fyllt av misstag och dumma beslut, var detta nog det bästa beslut jag tagit på hela året.

 

När klockan slagit tolv tog jag mitt vinglas och gick ut genom dörren.

Staden fullkomligt exploderade i knallar och muller.

Någonstans i fjärran hördes kyrkklockans klämtande.

Skyn stod i en kaskad av glittrande paraplyer i otroliga färger.

Jag såg UFO-ballongerna stiga mot himlen och sakta försvinna.

Hade människor skrivit på dem?

Skickat hälsningar upp till någon? Till något de inte vet om det ens existerar?

 

Sedan såg jag stjärnan.

Den bara fanns där ute i tomheten.

Lyste klarare än någon annan.

Det kändes som att den lyste för mig.

Och jag skickade en hälsning dit upp.

Till det jag inte vet om det ens existerar.

 

Under de första skälvande minuterna av detta år,

stod jag ensam ute på min parkering,

med ett vinglas i handen och tårar på mina kinder.

 

Ja, jag var ensam.

Ja, jag hade ont i bröstet.

Ont i själen.

 

Men med detta inlägg vill jag önska mig själv ett gott nytt år.

Jag hoppas och vill verkligen tro, att jag om precis ett år kommer att stå någon annanstans, med ett annat glas vin i handen, och känna att jag har någonstans där jag hör hemma.

 

Jag hoppas att 2014 ska ge mig ro i min själ.