ÅH! Har suttit och skrivit och skrivit och skrivit nu. Men jag inser att jag (åter igen...) blir alldeles för djup och utelämnande. Och jag vill verkligen inte vara det här. Jag vill inte att folk ska få för sig att jag söker något slags sympati eller att jag vill utse mig själv till ett offer.

Jag är inget offer. Jag har valt själv hur mitt liv ska se ut idag och jag är så otroligt glad över mitt val. Allra helst de senaste dagarna har jag insett, fan vad nöjd jag är med det här! Jag sover själv och jag bestämmer över mig själv. Vad jag ska äta, vart jag ska gå, när jag ska sova - ALLT! Behöver inte anpassa mig efter en enda idiot och det känns så otroligt skönt. Det må låta klyschigt, men jag är fri nu.

Ändå sitter jag här och kan inte låta bli att bli frustrerad. VARFÖR lät jag mig själv sjunka till den där nivån? Jag lät mig falla i fällan som jag så många gånger sagt åt mig själv att jag aldrig ska göra. Jag är väl för stark för det? För stark för att bli styrd av någon som är så mycket svagare än jag själv. Men det blev jag. Och hade jag inte brutit mig ur hade jag blivit så jävla manipulerad. Mer än jag redan var.

Men nu gjorde jag det. Bröt mig ur och står nu stadigt på egna ben. Och du svinar runt precis så som du är född till att göra, och du förtjänar fan inte bättre än så heller. Tycker dock synd om de stackare som kommer att hamna i din väg. Men det kan ju inte jag påverka. Det får de lära sig själva. Learning by doing, de ä ju Dewey de!

Godnatt :)