I dag hölls det en tyst minut hos oss på Konsum klockan tolv. Låter kanske lite egendomligt kan man tycka, med en tyst minut på en livsmedelsbutik. Men det fungerade som så att vi som arbetade tog en minuts uppehåll i arbetet och även kassorna stannades upp.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om saken. Jag har aldrig förstått grejen för att vara helt ärlig. Det är väl fint och så, men vad gör det egentligen för Norge i deras situation? Eller ja, det är väl jag som är trångsynt måhända. Men jag tycker bara att det är en sån liten del, i all deras misär, att stå tysta i en minut. Det hjälper ju ingen. 

Annars har jag funderat väldigt mycket på den här händelsen. Jag blir rädd. Att en människa kan skapa en sådan otrolig förödelse. Det är ju helt ofattbart och för mig lite obegripligt. Inte på sådant sätt att jag inte tror att det hänt, jag är ju inte dum i huvudet. Men jag har svårt att greppa det. Svårt att ta det till mig och riktigt reflektera. Det är så ofattbart tragiskt och framförallt onödigt. Så fruktansvärt onödigt.

Och mitt i allt det här sitter jag nu och sänder en tanke till alla de i vårt grannland som blivit drabbade. En tanke. Som en liten motsägelse till mig själv. För hur hjälper det egentligen dem? Min lilla tanke. Som de aldrig kommer att få veta om.