Varför gör jag såhär mot mig själv? En dag som denna, dessutom. Som om det inte vore nog med att jag känner mig alldeles mör efter gårdagen, så ska jag ändå sitta och tänka, känna, älta och sakna.

Sakna. Jag sitter och lyssnar på musik från tiden där mitt liv började. Jag menar där mitt liv på riktigt började. Där mitt "jag" började ta sin form och blev till den människa jag är i dag. Den människa jag är i dag. Jag vet inte om jag är den jag trodde jag skulle bli, eller den jag hade velat bli. Men jag är jag. Och jag antar att man får acceptera det.

I det här livet som jag kallar mitt, har det hänt så otroligt många saker sedan dess. Jag har levt, jag har älskat, jag har blivit sårad och jag har gråtit. Oj, vad jag har gråtit. Många tårar som fälts förgäves, utan anledning eller bara för att få släppa ut allt. Jag är en person som behöver ge utlopp för mina känslor, vare sig det handlar om lycka eller sorg. Jag måste få ut det. Befria det.

Framför allt har jag träffat människor som jag nu aldrig skulle kunna tänka mig livet utan. Människor som får mitt hjärta att slå. Eller så har jag tappat bort dem, och hittat tillbaka till dem. Och de jag har i mitt liv nu, det är de jag känner att jag behöver. Varför slösa energi på något annat än det man behöver? Egentligen.

Nej, jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Jag behöver väl få det ur mig. Jag behöver väl befria det, befria mina tankar. Mina känslor. Jag har för mycket känslor, jag känner för mycket. Och jag hatar det samtidigt som jag älskar det. Det är inte alltid härligt att leva med hjärtat utanpå hela tiden, men vissa stunder kan det faktiskt vara det.

Jaja, nu ska jag ta mig ett glas päroncider och fortsätta tänka, känna, älta och sakna.