Tänkte sticka in huvudet för att prata lite om mig själv. Om den jag var, och den jag har blivit. Men nu insåg jag att jag inte orkar. Tänkte att folk skulle tro att det var "alkoholen" som talade, trots att jag inte ens är berusad längre. Men jag insåg att det blev alldeles för tungt. Det är alldeles för mycket att prata om som jag faktiskt på riktigt inte vill dela i den här bloggen.

I bland orkar jag hur som helst inte med mig själv, samtidigt som jag i bland inte orkar med alla andra i mitt liv heller. Jag kan så ofta tycka att jag blir orättvist behandlad fastän jag i själva verket vet att jag inte blir det. Egentligen vet jag att jag för det mesta blir alldeles rättvist behandlad, jag har bara svårt att inse faktum. Jag har svårt att ta kritik och jag tycker det är otroligt jobbigt när folk ger mig.

Men så finns det tillfällen som dessa, då jag sitter här för mig själv och inser att näe, jag är ta mig fan inte perfekt. Jag är inte ens bra vissa gånger. Men då tar jag mig samman och tänker, vad är bra då? Är det att aldrig tala illa om någon, att aldrig komma för sent till jobbet och att aldrig dricka alkohol tills du är alldeles för full? Eller är det att älska dina närmaste, att finnas där för de du bryr dig mest om och att åtminstone försöka förstå dig på folk du aldrig tidigare ens gett en ärlig chans?

Jag vet inte exakt vad svaret på frågan är, men jag själv anser att det är de sista alternativen. Jag älskar mina vänner, och de vet om att jag älskar dem. Jag finns här för dem när de behöver mig, precis som jag vet att de finns här för mig. Jag kan prata illa om folk, men jag tar hellre chansen att lära känna dem på riktigt om den ges. Jag har dessutom varit alldeles för på sniskan, men vem fasen har inte det? Haha.

Nej allvarligt, jag vill bara säga att jag orkar inte klanka ner på mig själv längre för att andra kanske tycker att jag borde. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan i den här jävla stan. Och med det säger jag: Godnatt, Kramfors.