Det är inte allt för ofta som jag stannar till och tänker på vad jag verkligen har.

Men de senaste dagarna har det faktiskt slagit mig allt mer.

Jag har de allra vackraste människorna i mitt liv.

 

Det är först nu som många av dem ens fått reda på att jag mått dåligt.

Den enda som vetat allting hela tiden är min lillasyster.

 

Varför?

 

Det är den vanligaste frågan hos dessa underbara människor som jag inte vågat släppa in.

Varför har du inte sagt något?

Varför har du inte ringt?

Varför pratar du inte med oss?

 

Och ja, varför har jag inte gjort det?

 

För att det sitter en spärr i mig.

Jag klarar inte av att visa mig svag.

Det passar inte in i den bilden jag velat skapa av mig själv.

 

Men det är ju störtlöjligt.

För de vet vem jag är.

Och de älskar mig, just tack vare den jag är.

 

Och vet ni en sak?

Det känns så jävla skönt.

 

Snart kommer jag tillåta mig själv att må bra.

Och nu har jag tagit hjälp på riktigt.

Ikväll har jag svårt att förstå mig på mig själv. Igen, kanske.

För några veckor sedan skrev jag ett helt fantastiskt peppande inlägg. Jag skrev om hur jag skulle ta över mitt liv, hur jag skulle hitta min egen plats i denna värld. Jag skulle ta över huvudrollen och stå på mina egna ben.

 

Men hur kommer det sig då att jag knappt hann med mer än att publicera det inlägget innan jag satt där igen, och hade placerat mig själv längst ner på prioriteringslistan? Hur kommer det sig att jag, så fort tillfälle gavs, gav bort förstaplatsen till någon annan utan att ens blinka?

 

Jag har alltid sett på mig själv som en stark människa, men vad fan är det här?

 

Jag MÅSTE ju börja fokusera på mig själv om jag någonsin ska ta mig ur detta jävla svarta hål. Jag vet det. Jag kan verkligen inte hålla på såhär längre för det är fullständigt ohållbart.

 

Denna insikt kom till mig ikväll. Nu får vi bara helt enkelt vänta och se om jag lyckas hålla mitt löfte till mig själv den här gången, eller om det blir samma sak igen.

 

Jag börjar i alla fall på torsdag. Första steget.

Det kommer vara svårt men det kommer bli bra.

Och jag har fler i ryggen denna gång.

 

 

 

 

 

Och åter igen sitter jag här. Använder min blogg som en klagomur.

Jag kanske är glad över att jag faktiskt kan det. När tankarna blir för tunga att bära.

 

Jag har blivit till en människa jag inte vill vara.

Bär på så mycket mörker att jag ibland blir rädd.

Jag är ju den mest mörkrädda människa jag känner, trots allt.

 

När mina tankar tar över så besitter de hela min kropp.

Och allt tvivel jag bär på svämmar över hela min själ.

 

Jag önskar att det inte var såhär. Önskar att jag hela tiden kunde vara den där lättsamma människan som jag är... Ja, som jag är ibland. Den som jag var för flera år sedan. Hon tittar tillbaka ibland och jag känner bara hur hela mitt väsen viskar, men hej, där är du ju.

 

Inuti mig bor en sjuttonårig, alldeles för trasig liten flicka. Och oftast kan jag ignorera henne. Oftast kan jag framstå som en självsäker, utåtriktad, snart, 23-åring.

 

Men det är inte riktigt jag. Inte än.

 

Du kan hjälpa mig att plocka fram henne.

Men du kan bara hjälpa mig om du själv vill.

 

 

 

 

Paranoid.

 

Jag har verkligen försökt blunda för det ordet. Försökt stöta bort det från mig själv och min person med all kraft jag lyckats frambringa. Jag är inte en paranoid människa. Vägrar placera mig i det facket.

 

Men för en tid sedan började jag tänka efter. Insåg att det är så mycket i mitt liv som börjar likna tävlingar i mitt huvud. Twitter, instagram och - på den tiden jag bloggade för jämnan - även bloggen. Överallt ansåg jag att det fanns människor som försökte bräcka mig, knäcka mig eller bara helt enkelt sätta sig på mig.

 

Jag är lättkränkt. Så förbannat jävla lättkränkt. Jag tar allt personligt och ibland är det som om hela universum skulle kretsa bara kring mig. Att allt folk säger och gör har en direkt anknytning till mig.

 

Jag hör ju själv. Detta är ren och skär vansinneshysteri.

 

Vem fan bryr sig om mig? Jag är en sån fruktansvärt liten del av denna värld. Och varför skulle någon bry sig om att försöka knäcka mig? Det finns ju inte någon som skulle vinna på det.

 

Så jag frågar min lillasyster.

Och när den absolut klokaste människan jag vet säger det, då vet jag att det är sant.

 

Så jag är nog paranoid. Och jag måste nog göra något åt detta.

 

För vem fan orkar tävla hela livet?

Och vem tävlar jag emot?

Börjar tro att jag bara tävlar mot mig själv.

 

Ändå vet jag att jag redan vunnit. Jag går ut som vinnare.

Så jag behöver inte tävla mer.