Okej, jag provar att skriva. Så får vi se om det publiceras eller raderas.

Med tre glas vin under västen finns det en risk att det blir lite blurrigt.

Och med Mumford & Sons i öronen kan det här blir hur som helst.

 

Jag märker att jag fortfarande tävlar.

Jag tävlar och tävlar.

 

Mot mig själv främst.

Men även mot dig.

 

Jag har en tendens att följa mitt hjärta, alldeles för ivrigt.

Varenda gång faller jag.

Jag faller och faller och faller tills jag inte längre ser något ljus.

 

Varför ska jag vara den som tar stryk hela tiden?

Jag vet att du gör det med. Jag vet.

Men jag sväljer så mycket. Hela tiden. Jag bara tar det.

 

Som en boxningssäck.

Tar slag på slag och blir buckligare och buckligare.

Men jag hänger kvar.

Ständigt.

 

Och jag vet nu att jag inte kan styra det.

I det här fallet är mitt hjärta för starkt.

Mitt hjärta knockar min hjärna efter tio sekunder varje gång.

 

En enda blick, och fästet vid kroken i taket blir starkare.

 

Jag orkar inte mer.

Men jag kan inte stå emot heller.

 

Jag vet att jag en dag kommer stå där starkare än jag någonsin varit. Jag vet det. Antingen är du med, eller så är du det inte. JAG kommer att bli stark. Och det kommer du med. Och om vi blir det tillsammans eller på var sitt håll spelar egentligen ingen roll. Vi kommer vinna. Till slut.

 

Ljuset vid tunnelns slut.

Det betyder inte död i det här fallet.

Det betyder liv.

 

För jag vill leva.

Och det vill du med.