Och åter igen sitter jag här. Använder min blogg som en klagomur.

Jag kanske är glad över att jag faktiskt kan det. När tankarna blir för tunga att bära.

 

Jag har blivit till en människa jag inte vill vara.

Bär på så mycket mörker att jag ibland blir rädd.

Jag är ju den mest mörkrädda människa jag känner, trots allt.

 

När mina tankar tar över så besitter de hela min kropp.

Och allt tvivel jag bär på svämmar över hela min själ.

 

Jag önskar att det inte var såhär. Önskar att jag hela tiden kunde vara den där lättsamma människan som jag är... Ja, som jag är ibland. Den som jag var för flera år sedan. Hon tittar tillbaka ibland och jag känner bara hur hela mitt väsen viskar, men hej, där är du ju.

 

Inuti mig bor en sjuttonårig, alldeles för trasig liten flicka. Och oftast kan jag ignorera henne. Oftast kan jag framstå som en självsäker, utåtriktad, snart, 23-åring.

 

Men det är inte riktigt jag. Inte än.

 

Du kan hjälpa mig att plocka fram henne.

Men du kan bara hjälpa mig om du själv vill.