Om du visste vad det var.

Varför sa du inget?

 

I så många dagar har jag velat skriva nu.

Alla mina ord.

Alla mina tankar.

De har hopat sig i huvet på mig tills de bildat en enda stor, geggig och vidrig sörja.

Men plötsligt är de borta...

 

Jag vet inte vad som hände.

Jag vet inte om jag ens vill veta.

 

Allt jag vet är att jag har så jävla ont.

Jag har ont någonstans, en plats i mitt inre som jag inte kan sätta fingret på.

Jag vill lindra smärtan men det går inte för jag vet inte var den har sitt bo.

 

För den är överallt.

 

Vart jag än vänder mig ser jag dig.

Ditt namn.

Din profil.

Dina händer.

Din ryggtavla.

 

Fast det är aldrig du.

Det kanske aldrig var du.

Du kanske aldrig ens var här.

 

Just nu känns du som den där drömmen.

Den man drömmer, vaknar ifrån, försöker somna om till men förblir vaken.

 

Jag är vaken med smärtan och jag vill bara somna.

Jag vill sova i hundra år och vakna till en bättre värld.

 

För den här världen är inte för mig.