Jag väntade mig en hel del fler besökare i dag, utan att jag skulle behöva lägga ut länk till bloggen på facebook. Och jag hade rätt. Även om det inte riktigt är i triumpf jag konstaterar det.

Jag vet varför ni är här och jag vet vad ni vill. Eller ja, självklart inte alla. Men många av mina nya besökare misstänker jag är här för att de är nyfikna. För att de vill få gotta sig i min misär. Sitta och tänka att jag förtjänar det och allt vad ni nu kan hitta på. Och det roliga med det hela? Det är att jag inte ens orkar med att riktigt bry mig. Spydiga, dryga, oförskämda kommentarer eller inte. De kommer inte röra mig ryggen. De kommer rinna av mig likt vatten på en gås.

Och jag är trött på att låtsas vara stark. Jag sitter här, tillbaka på ruta ett, och känner att jag för en gångs skull inte orkar med en fasad i bloggen. Jag är ledsen nu. Helt otroligt ledsen är jag, över att det blev som det blev med mig och killen jag hade kommit att bry mig så mycket om. Jag är helt otroligt ledsen över att jag blev tvungen att lämna vårt hem. Mitt hem. Hans hem... Och just nu, precis i den här sekunden, önskar jag att han skulle be mig komma hem. Till vårt hem. Men någonstans här inne, inne i mitt hjärta, vet jag att det inte kommer hända. Och det sliter mig i bitar. Sakta men säkert, bryts jag ned till något oidentifierbart.

Men jag tror att jag är tvungen att vända på det här. Jag är tvungen att göra det till någonting bra. Vi var helt enkelt inte ämnade för varandra. Jag tänker inte skylla det här på någon. Jag kan inte skylla det på någon. Även om mitt självförtroende fick sig en rejäl törn, av förklarliga skäl, så kan jag inte känna ilska.

Jag är helt enkelt bara ledsen.
Och det tänker jag fortsätta vara så länge jag behöver.

And that's that.