När jag sitter såhär för mig själv en kväll så blir det ofta att jag tänker en väldig massa. Både på mig själv och på andra. Jag kände nu att jag vill sätta vissa tankar på pränt, för att på något sätt få saker och ting lite klarare för mig själv tror jag. Om jag publicerar eller inte visar sig.

Det ter sig mycket märkligt för mig hur vissa människor fungerar, hur man liksom har svårt för att unna andra glädje. Jag ska vara ärlig och säga att jag själv kan räkna mig till en av dessa människor många gånger, och jag skäms alltid lika mycket. Särskilt då jag sällan förstår vad det handlar om.

Jag har förstått att den nyliga förändringen i mitt liv sticker riktigt mycket i ögonen på vissa, men då allra mest på dem som det faktiskt inte rör. Och jag frågar mig varför? Varför kan man inte bara acceptera att jag är glad nu, och låt det vara så. Så länge jag sköter mitt på ett snyggt sätt så behöver man väl inte gräva i det?

Det är ofta sådär, har jag märkt. Att när någon annan blir glad, då ska man vara där och hitta fel. Man ska hitta snedtramp och försöka sätta sig över. Visa sig bättre. Men vad mynnar det egentligen i? Oftast så framstår man ju faktiskt mest bara som missunnsam. Och jag tror inte att det är så det egentligen är. Vet till viss mån, genom egen erfarenhet. Men jag tycker det är synd. Att det ska visa sig på ett så fult sätt.