Jag känner dem så mycket bättre än vad du någonsin kommer att göra. Jag kan dem utan och innan, tänker deras tankar, känner deras känslor. Vi är ett liksom. Och jag vet att det smärtar dig så långt där längst inne i magen. Jag skulle kunna tycka synd om dig, men det gör jag inte. För vem tror du att du är?

Vem tror du att du är?