Varför har jag så svårt att klippa av alla band till något som bara gör ont, ont, ont? Jag tänkte att jag skulle rensa lite i mina dokument, och hittade till alla mina sparade konversationer från msn. Där började jag läsa en som ägde rum för väldigt länge sedan, och den väckte något till liv i mig som jag hade lagt på hyllan lite... En underbar men jobbig känsla. Jag slutade dock efter ett tag, eftersom jag plötsligt insåg att det faktiskt fick ett otroligt smärtsamt slut.
    Då gick jag vidare till själva mappen "mina dokument", och där hittade jag ännu en massa. Jag fick en gång i tiden en liten, liten dikt. Den var ganska obetydlig, och den var inte alls lång. Den hade inget särskilt budskap alls. Men jag minns att författaren av den sa till mig "Det här är väldigt viktigt för mig", och då blev det även det för mig. Jag kunde inte ta bort den då, och jag kunde det inte i kväll heller.
    Jag hittade även ett svenskatal, som samma person skickade till mig för att få smakråd. Jag minns vad jag tyckte, att jag blev lite förvånad över hur bra det var. Detta tal tog jag bort. Jag ser det som ett framsteg.
    Och så hamnade jag här då, med den här otroligt konstiga känslan. Det är typiskt mig, jag ska alltid gräva ner mig. Men jag känner att det inte gör så mycket nu, man måste få minnas och tänka. Det har min Amanda sagt. Hon har också sagt att man får gråta så mycket man vill. Jag har inte gråtit så väldigt mycket sedan det där dock, men vem vet när det händer igen. Jag tänker i alla fall vara positiv, inget dåligt som inte för något gott med sig säger de ju! :)
    I dag har jag jobbat, och det gick bra. Sedan åkte jag hem till min mormor och fikade och hade ett långt samtal. Jag tycker om min mormor, hon är otroligt bra. PUSS!
    Men nu börjar Bonde söker fru så jag måste sluta. Vet inte riktigt vad som hände, men helt plötsligt är jag helt inne i det där! Jag skrev ju för inte alls så länge sedan att jag var totalt ointresserad av den där dokusåpan. Men det har nu alltså ändrats, av någon anledning. Kanske är det Rogers charm ;)
    Jaja, ett lite känslofyllt inlägg, men man måste få komma med såna ibland med. Hejdå!



Ps. I dag har jag gått runt med olika färger på mina strumpor hela dagen. Utan att ens märka något, en bedrift bara det! Men hur kul är det inte?! Ds.