Ja, jag hoppas i alla fall att det är mot ljusare tider jag är på väg. Och då menar jag såklart inte ljusare som i att det blir ljusare ute på kvällarna och så - även om det också är härligt - utan att likaså mitt liv börjar ljusna lite.
    Jag låg och drog mig väldigt länge i morse (läs: tidigare i dag), tror nästan att jag hade legat vaken en halvtimme eller längre och bara tittat i taket innan Magda ringde och berättade att deras fest inte blir av i kväll. Tråkigt visserligen, men jag vet inte om jag var så himla taggad på fest ändå. Och det blir ju kanske inte så roligt om man inte har den rätta spiriten. Jag klev i alla fall upp då, åt lite frukost, och efter det har jag bara suttit och läst hela dagen.
    I kväll tänker jag äta chips och titta på Vänner. Jag har försummat dem något kopiöst nu på senaste tiden, så jag måste skärpa till mig. Men tiden har inte riktigt funnits, plus att jag varit mer sugen på Harry Potter ett tag. Men nu längtar jag till sommaren, en vän till mig sa nämligen att det är då film nummer sex ska komma ut. Sedan finns det självklart andra anledningar till att längta efter sommaren också. Och detta ledde mig osökt in på något som jag i ärlighetens namn verkligen bävar för:
    Studenten. Och lilla fröken Jennie Eriksson gjorde mig inte direkt mer sugen på den stundande händelsen i sitt inlägg där hon siade om sitt kommande år. Jag vill inte. Jag känner något slags trygghet i Ådalsskolan, trots att jag verkligen inte tål den. Jag känner en trygghet i mina vänner och framförallt min klass, hur ska jag kunna skiljas från det? Hur ska jag kunna ta hand om mig själv sedan? Och jag vet inte ens vad jag ska bli, vad jag ska utbilda mig till. Hur länge som helst nu har jag varit helt inställd på språkkonsult, men nu börjar jag tvivla. Jag vet vad jag vill göra, vad som egentligen är min dröm, men den är otroligt svår att nå. Eller rättare sagt, jag har ingen aning om hur man når dit. Jag tänker inte skriva här vad det handlar om, jag tror inte jag har berättat om den för så många. Vet dock att jag berättade det för Jesper en gång för ett bra tag sedan, men mer än så har det inte blivit. Näe, nu vet jag att jag var stendryg som sa A utan att säga B, men skit samma. Det är min blogg och jag skriver vad jag vill här. Därför tänker jag sluta skriva om det här nu.
    Haha, härligt stycke det där. Det började med studenten och slutade med hela min framtid. Så det kan gå! Men i alla fall, jag ska till och med sluta skriva över huvud taget nu. Jag känner att det börjar bli lite långt, och jag har för många tankar i huvudet just nu, så många att jag inte vill riskera att jag skriver för mycket. If you know what I mean!
    Men ja, ha en trevlig kväll! Och gratulerar (eller beklagar) till er som läst hela vägen hit. Hej!



Sofie.