Såg en tweet som handlade om att det är mindre än 60 dagar kvar på det här året, och hur en inte har åstadkommit mer än besvikelse för sig själv och för andra. Och jag kände mig så fruktansvärt träffad.

 

Jag började det här året som en äkta maka. Ja, alltså inte på riktigt. Jag har ju aldrig varit gift. Men så som mitt liv såg ut då, så kan man inte kalla det för något annat än ett misslyckat äktenskap. Jag fick panik och avslutade det på det fulaste och mest smutsiga sättet man kan tänka sig.

 

Jag svek honom på ett sätt han absolut inte förtjänade.

Men tröstar mig med att det i slutändan ändå var det bästa för alla inblandade.

Ibland måste man rycka bort det som ett plåster. Snabbt och smärtsamt.

 

Sedan bodde jag hela sommaren i min mamma och pappas lägenhet.

Kände mig som det största misslyckandet den här jorden någonsin skapat.

Jag var till största delen helt ensam.

Med mig själv och mina vidriga tankar.

 

Jag fick min allra första riktiga panikångestattack.

När jag slutligen satt, ensam på golvet i mina föräldrars lägenhet, och grät, till synes utan anledning.

Det var då jag fick nog.

Jag insåg att jag måste göra någonting.

 

Och vad har jag gjort?

Jag har sökt hjälp. På riktigt den här gången.

Men där stannade det.

Vid sökandet.

Jag la vägen till mitt nya liv i någon annans händer.

Litade på att det skulle räcka.

 

Nästan två månader senare sitter jag nu här och har inte rört mig en millimeter.

Mer än till en ny, egen, lägenhet.

 

Och jag har aldrig känt mig så ensam.

 

Just nu bara väntar jag på att det här året ska vara över.

För 2013 var inte mitt år.

Det var nog någon annans.

 

Men jag hoppas så innerligt att 2014 ska vara för mig.

 

För ett till sånt här år kommer jag inte klara av.