Jullov
Nä, fy fan hörrni... Nu är det fasen jobbigt alltså. Jag har fått jullov och jag borde sprudla av glädje, är ledig ända fram tills, ja när var det nu då? 9e januari tror jag. Superlångt lov med andra ord. Men vill ni veta en sak?
Jag har aldrig sett fram emot julen så lite som jag gör i år. På riktigt alltså. För det första så ska min släkt inte ens fira jul på själva julafton, för att mormor nu kommit på att hon vill att hela hennes barnaskara ska vara samlad (vilket den brukar vara vartannat år annars ändå). Därmed bestämdes det, utan min vetskap, att vi i år ska fira jul på juldagen. Och jag blev ledsen ända in i själen av att höra detta, vilket då i princip innebar att jag ska sitta hemma i soffan med datorn i knät hela julafton.
NU, dök dock Emlan upp som en räddande ängel och frågade om vi inte kanske kunde fira jul hos hennes pappa i stället. Eftersom hon varit hos sin mamma i så många år på julafton så tyckte hon att det kanske var på tiden med ett firande i Kramfors den här gången. Så nu blev det så. Min familj firar med Emelies pappa och hans tjej på julafton, och jag går ut på på festligheter på juldagen. För jag tänker inte anpassa mig efter någon annan då ingen annan anpassat sig efter mig.
Varför jag får det att låta så egocentriskt här, att "ingen anpassat sig efter mig" och sådär, är för att jag är den enda som faktiskt blir drabbad av detta, då jag är den enda som inte har någon annan familj att fira jul med. Daniel hade ju kunnat fira jul med Emelies familj på julafton och alla mina andra kusiner skulle ju ändå fira jul på rätt dag. Det var bara min familj som inte skulle det.
Och, jag har heller ingenting planerat inför nyår i år som vanligt. Och i år känns det faktiskt ännu lite krångligare än vad det gjort tidigare år, att hitta någonting att göra. Så jag har tagit på mig jobb på nyårsafton mellan 10 och 16, kände att det faktiskt kvittade. Vem bryr sig...
Nä vad fan, vilket deppigt inlägg det här blev.
Återkommer senare med ett gladare inlägg, då ska jag berätta lite om vad som faktiskt är bra :)
Jag har aldrig sett fram emot julen så lite som jag gör i år. På riktigt alltså. För det första så ska min släkt inte ens fira jul på själva julafton, för att mormor nu kommit på att hon vill att hela hennes barnaskara ska vara samlad (vilket den brukar vara vartannat år annars ändå). Därmed bestämdes det, utan min vetskap, att vi i år ska fira jul på juldagen. Och jag blev ledsen ända in i själen av att höra detta, vilket då i princip innebar att jag ska sitta hemma i soffan med datorn i knät hela julafton.
NU, dök dock Emlan upp som en räddande ängel och frågade om vi inte kanske kunde fira jul hos hennes pappa i stället. Eftersom hon varit hos sin mamma i så många år på julafton så tyckte hon att det kanske var på tiden med ett firande i Kramfors den här gången. Så nu blev det så. Min familj firar med Emelies pappa och hans tjej på julafton, och jag går ut på på festligheter på juldagen. För jag tänker inte anpassa mig efter någon annan då ingen annan anpassat sig efter mig.
Varför jag får det att låta så egocentriskt här, att "ingen anpassat sig efter mig" och sådär, är för att jag är den enda som faktiskt blir drabbad av detta, då jag är den enda som inte har någon annan familj att fira jul med. Daniel hade ju kunnat fira jul med Emelies familj på julafton och alla mina andra kusiner skulle ju ändå fira jul på rätt dag. Det var bara min familj som inte skulle det.
Och, jag har heller ingenting planerat inför nyår i år som vanligt. Och i år känns det faktiskt ännu lite krångligare än vad det gjort tidigare år, att hitta någonting att göra. Så jag har tagit på mig jobb på nyårsafton mellan 10 och 16, kände att det faktiskt kvittade. Vem bryr sig...
Nä vad fan, vilket deppigt inlägg det här blev.
Återkommer senare med ett gladare inlägg, då ska jag berätta lite om vad som faktiskt är bra :)
Kommentarer
Trackback
