Älskling, jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns.



Känslan. Känslan när den man trodde älskade en vänder en ryggen och faktiskt sviker en på ett helt obegripligt sätt. Smärtan som detta orsakar, den önskar jag verkligen inte någon. Det kan få en att bli så otroligt sjuklig i tankegångarna och sättet att agera. Frustration.

Och så igår hände det. Det som jag tror att jag faktiskt gått runt och väntat på. Jag agerade ut min frustration i fysisk kontakt, och det kändes så jävla bra. Jag är medveten om att jag kunde tolkas som ett psykfall, och jag tar den smällen. För fan vad den här människan förtjänar så sjukt mycket värre behandling än några bankningar på ryggen ifrån mig. Så sjukt mycket värre.

Jag tycker synd om den människa som ska måsta bli lurad av honom efter mig. Den som ska måsta gå igenom samma sak. Jag var övertygad om att jag hittat rätt, och nu är jag bara så fruktansvärt glad att jag insåg så pass tidigt vem han var. En person, en livs levande person, som gör allt han kan bara för att trycka ner. Bara för att såra. Trampa på de ömmaste tårna bara för att skapa smärta. Smärta, smärta, smärta. Och jag hade aldrig trott det om honom. Jag blev lurad. Så in i märgen jävla lurad.

Det enda jag kan sitta och tänka på just nu dock är, hur länge ska det egentligen göra ont? Och hur länge kommer jag få bygga, för att bygga upp mig själv? För jag vet inte om jag har krafterna till att göra det.

Jag är rädd nu. Rädd för vad en människa faktiskt kan göra mot mig och jag vill aldrig vara med om detta igen.


Kommentarer
Postat av: Jojo

Säger det igen, finaste Sofie! Vi får bygga tillsammans. Många tankar och kramar till dig!

2011-08-29 @ 07:08:39
Postat av: Ammisen

Älskade vän! Du är bäst och alla andra suger! <3

2011-08-29 @ 08:09:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0