Den här dagen är egentligen inte ens värd ett riktigt inlägg. Helt klart sämsta dagen på så jävla länge. Väckt för tidigt, uppkörd ur sängen, stress på brödet (på jobbet), ont i ryggen, ont i huvudet, less på vissa arbetskamrater och även vissa kunder. Till råga på allt är det någon som tar 270 kr ur min plånbok någon gång under dagen, då den ligger i fikarummet. Vad fan är det här?! Det ska föreställa en arbetsplats! Man måste tydligen verkligen hålla i sina saker i fortsättningen.

Så därför tänkte jag att ni helt enkelt får läsa inlägget under en gång till. Ett inlägg som, under alla omständigheter som den här dagen haft med sig, lockade mig till tårar.

Du är så himla fin Amanda. Verkligen världens bästa människa, och jag skulle inte ta ett steg, varken framåt eller bakåt, om jag inte visste att du fanns och tog emot mig om jag snubblade. Jag är så tacksam över att få ha dig i mitt liv. Jag menar, det är ju jag, hallå? Jag får aldrig något bra. Och om jag har något bra så rycks det ifrån mig inom loppet av typ tio minuter. Men jag känner att du är något som kommer stanna. Kanske är det så att jag fått dig, bara för att jag helt enkelt ska klara av all skit? Du pratar om att jag hjälper dig att andas. Men vore det inte för att du andades, så skulle inte jag heller göra det. Inte ett enda andetag.

Och det är verkligen helt obegripligt, hur två människor helt utan blodsligt band, kan vara så sanslöst lika i allt. Precis allt. Det är inte bara "för att" som jag kallar Ammis min lillasyster. För att det låter bra. Hon är min lillasyster, jag ser så mycket av mig själv i henne.

Jag älskar dig.

/Storasyster.