---

När började det bli såhär jobbigt att leva ett liv? Att bara vara är för mig så otroligt ansträngande nu för tiden. Inte så att jag går runt med ett fakesmile eller att jag låtsas inför alla andra, så är det verkligen inte. Men det är bara jobbigt. Och hela tiden har jag skolan i bakhuvet, men jag orkar inte ta tag i allt jag borde ta tag i. Och jag vet att det ligger mycket skit bakom det, jag vet exakt vad som gnager, och det gör mig så trött. Jag är så trött på att vara trött! Jag vill att allt ska vara som vanligt, att jag ska kunna leva mitt liv utan att måsta tänka hela tiden, utan att måsta passa mig från att lyssna på fel människor eller gå in på fel bilddagböcker. Det liksom tar knäcken på mig.

Och nu har söndagen blivit inställd, eller uppskjuten kanske jag ska säga, vilket på sätt och vis känns skönt. Men samtidigt, naturligtvis, känns det även jobbigt. Tycker att hon kanske kunde ha hört av sig lite tidigare, för nu har jag trots allt hållit på och verkligen ansträngt mig för att få det här att gå ihop. Men det är väl som vanligt, ingenting ska gå lätt och smärtfritt.
Jag vet att jag låter jättenegativ just nu, men det har varit en negativ dag, och det var en otroligt negativ natt. Så jag orkar bara inte vara positiv. Och så blev LS-dagen inställd också, vilket även det blev skitjobbigt. Även om jag hatar LS-dagarna. Den här gången var jag verkligen inställd (höhö) på att gå, men så blir det naturligtvis inte av. Känns igen, perhaps?

Näe, jag ska försöka ta mig i kragen nu. Har trots allt ett golv att dammsuga och svabba.
Men jag önskar ibland att vissa människor kunde tänka lite mindre på sig själva...
Respekt, det är respekt det handlar om. Och jag hatar dig för det du gör.



Trevlig kväll. Sofie

---